tisdag 26 november 2013

Det sitter på djupet...


Det sitter inte på utsidan.

Jo, håret gör det visserligen, men känslan när hårtrimmern startades och sattes mot min hjässa kom ur det allra djupaste. Det har alltså hänt. Cellgifterna har nu gett sig på de snabbt delande cellerna i min kropp och till den gruppen hör hårcellerna.

Det var i onsdags jag upptäckte det. Jag satt den kvällen uppkrupen i soffan under en quilt och läste en god bok. Av en vana drog jag handen genom håret och upptäckte något nytt - mängden hår som fanns kvar i min hand...

Det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig mentalt för vissa saker. När det väl händer är man ändå inte beredd. Helt plötsligt blev det ännu mer på riktigt. En av biverkningarna jag visste skulle komma 'som ett brev på posten' hade lyst med sin frånvaro. Nästan så jag tänkte att - det händer kanske inte mig!

Jag är så tacksam över hjälpen jag fick att ta steget. Min kära svärmor kom hem till mig och fick nog dra det tyngsta lasset - hålla i maskinen. Även här var det troligtvis jobbigare att 'stå utanför' än att, som jag, befinna mig mitt i. Jag har ju levt med tanken i många veckor, ja, flera månader.

Efter en kopp kaffe och gott fika som svärmor hade med sig, satte jag mig på en stol i köket. Barnen var i skolan, men hade fått välja om de ville vara med eller inte. Det ville de inte;) Dock var jag mån om att förbereda dem på det som skulle ske, så omställningen blev så lindrig som möjligt.

Jag blundade...
Tog ett djupt andetag...
Och sa:

'Nu kör vi!"

Jag tror inte jag tittade upp förrän hon var helt färdig. Ville inte se, ville inte känna.

Jag har vid flera svåra tillfällen under min sjukdoms gång gjort en sak som hjälpt mig få perspektiv på tillvaron. Även denna gång gjorde jag detsamma.


I mitt inre, la jag mitt liv i en hand och mitt hår i den andra. Ja, då spelar ju lite hår ingen roll. Jag tröstar både mina barn och mig själv med att - till sommaren kommer det tillbaka. Och jag har livet i behåll.

Så här i efterhand känns det inte alls så farligt. Jag har inte gråtit en tår, snarare lett åt mig i spegeln. Jag blev helt plötsligt någon annan - kanske något kaxigare till utseendet. Blir lite påmind om bilden av Sinead O'Connor från början av 1990-talet. Hon som sjöng 'Nothing compares 2 U' ni vet.

Det är faktiskt till och med så att den här händelsen har gjort mig starkare. Även detta har jag klarat av! Jag vägrar känna mig som ett offer och 'gå i dvala' tills allt är över. Jag kommer fortfarande finnas där ute i samhället och bära 'huvudet högt' - med eller utan hår.

Samma kväll som håret åkte av, lånade jag min svägerskas overlockmaskin och sydde 'tuber' att ha på huvudet. Dels för att det är lite kallt och för att peruken som står i garderoben, ja, den får nog stå kvar där. Den versionen och jag har inte riktigt 'klickat' och kommer nog aldrig att göra det.

 
Idag har jag varit på Onkologen och fått behandling nummer två. Samma visa som för tre veckor sedan. Det är just nu uppror inombords, men jag hoppas att jag ska klara denna omgång lika bra som förra.

Läkaren trodde så - så det väljer jag också att göra!

6 kommentarer:

  1. Du har kanske inte fält en tår efter detta ingrepp, men nu gjorde jag det. Stor Kram

    SvaraRadera
  2. Stor kram till dej min vän...!

    SvaraRadera
  3. Åh Lena! Jag håller med dig, visst ser det tufft ut med rakat huvud! Men det är förstås inte lika lockande att skaffa det när man inte har så mycket till val. Men du verkar så otroligt stark och klok i dina tankar, jag är säker på att det hjälper era härliga barn att också ta sig igenom den här tiden. Jag har en nära väninna som opererat bort sitt ena bröst idag. Jag tänker på er mycket och önskar er all styrka!
    Kram Helen

    SvaraRadera
  4. Kram på dig Lena! Min faster gick igenom detta förra året och håret är på återväxt. Hon gav sig fasen på att bröstcancern inte skulle knäcka henne utan det skulle hon klara av - precis som du!

    SvaraRadera
  5. Kram min starka vän! Dina ord är så starka så tårarna rinner nedför mina kinder! Många många kramar från mig! / Inga-Lill

    SvaraRadera
  6. Hej
    Jag har sett dina alster på Sysidan och så har jag varit här inne o kikat några gånger och läst om din sjukdom. För länge sedan när jag lyssnade på Karlavagnen pratade man om Tibetansk Svamp. Man kan googla och få fram läsvärda artiklar. Ett tips bara.

    SvaraRadera

En liten kommentar värmer hjärtat!