tisdag 11 februari 2014

Evertsberg - check!


Idag har jag passerat Evertsberg!

Nej, så hurtig är jag inte att jag befinner mig där geografiskt, men jag har just fått ett spurtpris i mitt egna lilla Vasalopp.

Ni som den 'vägen har vandrat' förstår nog precis vad jag menar, eller hur!? Det är den magiska kontrollen som innebär att man avverkat mer än halva loppet. Bara knappa 4,5 mil kvar - eller som i mitt fall sju cellgiftsbehandlingar kvar och åtta avverkade! Hipp, hipp, hurra!!

Det här är en 'Vasaloppskontroll' jag markerat lite extra i mitt inre. Jag försöker hitta små positiva saker att hänga upp mig på - att se fram emot. Detta var ett. Kommande 'höjdpunkter' blir kanske följande:

  • att läkaren fasar ut fler av 'motmedicinerna', som t.ex. Tavegyl och kortison.
  • den dagen jag fått min sista cellgiftsbehandling
  • den dagen jag fått min sista strålning
  • att packa husvagnen igen (!)
  • att håret börjar växa

Då kvittrar nog fåglarna som bäst och trädens knoppar har slått ut. Då är det vår, kanske till och med försommar!

Behandlingarna får jag allt säga går bra, men jag känner att kroppen inte riktigt hinner med att återhämta sig mellan gångerna. Kroppen är sliten och jag är tröttare och lite mer orkeslös än strax efter nyår. Jag får nog räkna med att det kommer vara så här resten av min behandlingstid, men något annat vore väl konstigt.


Idag när jag stod i korridoren på onkologen för att få mig en behandlingsplats, föll mitt öga på en avfallshink som stod framför mig. Jag sa då till min kära mor, som agerade sällskap och chaufför denna gång, att 'det känns lite så där' att få ämnen som kräver dessa symboler, insprutade i kroppen. Men som min mor sa:

'Det tjänar ju förhoppningsvis ett gott syfte!' Hur konstigt det än låter...

Behandlingsdag innebär ett måste för mig. Det måste finnas hembakade knäckebröd hemma. Härliga, frasiga knäcke med mycket fröer i och lite flingsalt på toppen. Igår tog en av mina tjejer sista biten och basunerade ut att det var dags att göra nya.

Nu doftar det gott här i huset och om en knapp timme kan jag ta första biten. Det är lite som att vara gravid och man måste bara äta vissa saker. Till vilket pris som helst!

Så ikväll vet ni vad jag gör. Jag och min kropp hänger i soffan framför OS, under en av mina quiltar, med ett knäcke i mungipan!

Gott!

2 kommentarer:

  1. Tack för inblicken i ditt lopp, som du bara ska vinna. Stor kram ♡♡♡

    SvaraRadera
  2. Önskar dig styrka och omsorg på alla områder Lena.


    KRAM LINDA

    SvaraRadera

En liten kommentar värmer hjärtat!