torsdag 8 maj 2014

Strålande värre!

 
Nu pratar jag inte om något vackert hantverk eller så, utan den fas jag nu trätt in i, i min behandling mot cancer.

Jag har mött både den ena och den andra som undrat hur det går för mig och hur jag mår. Därför skriver jag några rader här på bloggen idag.

Efter 21 veckor med cellgiftsbehandlingar har jag nu haft några veckors välbehövlig vila. Det har känts riktigt gott och lika mycket som det spirar ute i naturen, har jag känt att kroppen börjat vakna till liv igen. En underbar känsla! Förutom en vända till akuten och en till operationsbordet förra veckan har jag haft fina veckor.


Anledningen till operationen var att den venport som jag fick inopererad innan jag började min cellgiftsbehandling, inte ville vara med längre. Eller rättare sagt - kroppen ville inte veta av den längre. Så bit för bit har kroppen stött ut den och härom dagen tittade den ut genom huden. Ja, det var ungefär lika skönt som det låter... Eftersom det fanns risk för allvarlig infektion, blev det lite snabba ryck, så i fredags plockade de bort den.

För er som undrar vad en venport är, är det en dosa med slang som opereras in under huden, i mitt fall nedanför nyckelbenet. Eftersom cellgifter är så kärlretande går det inte att få dessa behandlingar genom en kanyl i armen, utan det krävs en direktkoppling in i ett av kroppens större kärl.


Men nu har jag alltså börjat min strålningsbehandling. Fem dagar i veckan strålas jag i Jönköping, nio mil bort, och det ska jag göra i drygt fem veckor. Till ljudet av skön countrymusik ställer de, med millimeterprecision, in den stora maskinen. De mäter med linjaler, mäter strålningseffekt, m.m. Min överkropp ser ut som om mina barn gått lösa med varsin spritpenna. Det finns alla möjliga streck, kryss och prickar som sköterskorna använder för att ställa in strålningen. Här sker minsann inget på en höft!

Det har gått riktigt bra de första dagarna att ställa in maskinen och är jag riktigt duktig idag kommer jag få ett gäng tatueringar istället för alla pennmärken. Dock inga namn på mina barn eller koordinater där de föddes, utan sex prickar, fast instansade för alltid. Inte alla som får tatueringar bekostade av Landstinget;)

Om ett par timmar styr jag åter igen kosan mot Jönköping. Idag strålas jag sent och i morgon tidigt på förmiddagen. Natten kommer jag tillbringa på patienthotellet och på så sätt spara en resa.

Säga vad man vill, men jag är innerligt tacksam över den svenska sjukvården!

3 kommentarer:

  1. Lena, jag tycker du är helt fantastisk med din humor och sätt att förmedla vad du går igenom på "et roligt" men endå känsligt sätt. Gråt lite i dag när jag läste det. stor kram från mig

    SvaraRadera
  2. Min vän, vilken resa du gör! Många många styrkekramar till dig!!!
    /Inga-Lill

    SvaraRadera
  3. Det är en fin "reseskildring" du förmedlar. Saklighet, humor och förtröstan! Tack för att du delar med dig. Du finns i mina tankar och böner. Kram. Berit.

    SvaraRadera

En liten kommentar värmer hjärtat!