onsdag 27 augusti 2014

Tack rehab!


Hur sammanfattar man en helt fantastisk vecka på cancerrehabiliteringen? Ja, för det är så det får bli - även om jag hade ambitionen att skriva flera gånger under 'resans gång'.

När jag satte mig på tåget hem till kära familjen var jag uppfylld av endorfiner, glada minnen... och en hel del längtan att få krama om de mina. När jag kom hem sa min minsta tjej, som snart fyller fyra: 'Mamma, nu får du aldrig försvinna mer. Fast ibland får du åka till vårdcentralen.' Älskade barn...


Veckan på Mösseberg var kantad av fina människor som på många sätt gjort en liknande resa som jag - drabbats av någon form av cancer. Och vilka starka, tappra och kämpande kvinnor! Jag är så glad att jag, om än bara för några dagar, fick ta del av deras historia och lära känna dem. Vi har skrattat, vi har pratat och titt som tätt har små tårar tittat fram i våra ögonvrår.


Genom olika sorters träning har min kropp fått hjälp att vakna till liv. På måndagen träffade jag en sjukgymnast, som utformade ett personligt träningsprogram för mig. Sen har vi haft vattengympa, avslappning, stretchpass, dansat latinska danser (tacksam att ingen såg oss - men roligt hade vi) och gått långa, sköna promenader... Att jag sen unnade mig en ljuvlig massage med varma stenar, ja, det gjorde ju inte saken sämre!


En av kvällarna hade vi något som kallades 'färg och form'. Då fick vi gå loss med färger och penslar. Riktigt kul faktiskt!

På måndag morgon kommer jag att ta ytterligare ett steg in i vardagen. Efter ett helt års sjukskrivning, ska jag åter igen få sätta mig i min stol på jobbet och starta datorn. Jag ska nämligen börja jobba lite smått! Hoppas jag kommer ihåg hur man gör...

Det kanske är som att cykla;)

1 kommentar:

  1. Tack Lena, för ditt underbara sätt att skriva. Att berätta levande är en konst, som du behärskar. Stort lycka till på måndag!
    Kram, Berit.

    SvaraRadera

En liten kommentar värmer hjärtat!